Hur många gånger har man inte vaknat upp, känt spritsmaken i munnen, blandat med hamburgaren från donken klockan 03.53? Sminket ingrott i hyn som nu mera känns som en heltäckningsmatta och kläderna fortfarande på, virade runt ens kropp som en mumie, man känner sig lika död som en också. Och lika torr i munnen, som att man ätit sand från sin egen grav. Hur många gånger har man inte då sagt till sig själv. Aldrig mer?

Igår vaknade jag upp. Kände mig hyfast pigg men det fanns en annan ångest där istället. Minnesluckorna gjorde sig påminda. Och de lilla jag mindes gav mig bara onda föraningar på vad jag gjort. (Till råga på det hade jag raderat hela in och utkorgen på mobilen) Jag måste få kontroll på drickandet! En gång för alla. Aldrig mer en snefylla. Jag skrev en lista:

För full =

Minnesluckor

Raggar/ strular med fula människor

Träffar inga vettiga killar

Tappar kontrollen (märker inte om man ser förjävligt ut)

Skickar fyllesms

Äter fyllemat och bakismat

Gör av med pengar

Tappar helt känslan av vad som kan vara hotande eller farligt

Korta vida klänningar, skyhöga klackar med pälskragar slängda runt axeln. De perfekta leendena, röda läpparna, fläckfria hyn. De söta svettpärlorna som träder fram i hårfästet. Skratten, klirrandet av det skålande champangeglasen, där drycken bubblar över. Och fyverkerierna sprakar mot den svarta himmlen. Kyssar under misteln och snittar som slinker ner i de smala kropparna. Herrarna härligt uppklädda med flugor och blendvita skojrtor.

Min nyårsdröm.. som sprack. Jag vill inte fira nyår länge, inte med mig själv. Jag vill fira med mina vänner, sjunga, dansa, dricka, skratta, umgås. Men osynlig.

Jag har kommit till en punkt i livet då jag känner mig hjälplös. Under de senaste tre åren har jag blivit mer och mer isolerad, byggt upp en mur runt mig som gjort att jag inte pratat med någon om hur jag känner och tänker. jag har alltid varit en "solw your own problems kind of girl" men vissa saker blir allt för stora för att klara av själv.

I min ensamhet har jag utvecklat tankar om hur jag inte räcker till, att jag måste vara perfekt. Gå ner i vikt, ha det perfekt jobbet. Vilket lett till ätstörningar och ett liv byggt på lögner. Inget har blivit bättre av att jag gått in i min egen värld av dieter, vägran att prata med mamma och pappa. Allt har gjort mig till en svagare person inombords men större person i kroppsstorlek. Dessa tankar är också något jag skämst så frunktansvärt för, vilket är anedningen till att jag hållt det för mig själv. Vill inte att någon ska se vilket kaos som döljer sig bakom den putsade ytan.

Allt blir som en ond cirkel. Jag råkar ta ett snesteg och då fallar hela min värld samman, jag känner mig värdelös och tänker att jag lika gärna kan fortsätta på fel bana. Kanke börja om på måndag. DÅ ska mitt nya liv börja. Men sanningen är att det inte finns någon speciell dag då det är bättre att börja. Börja idag, innen du kräver dig ännu längre ner i gropen..

Jag har iallfall börjat prata

Pirret i magen, härtat som dunkar, springet i benen och den tunga dimman i huvudet som gör en alldeles matt. Berättade jag precis om kärleken? Det skulle jag mycket väl kunna gjort. Men det jag vill egentligen vill prata om är något helt annat. Rastlösheten.

Att springa upp och ner för trappan hela dagen, gå från sovrummet till vardagsrummet till köket och sedan tillbaka. Göra det bara för att tiden ska gå. Då är man rastlös. Man är också uppriven, svag och känner sig värdelös. Varför kan inte jag också få glida in på ett bananskal ibland? Varför måste alltid jag kämpa skiten ur mig för att få någon slags belöning?

Jag saknar skolan, tryggheten, rutinen.

Hjärtat dunkar inte längre, slår inte, bankar inte. Kraften är starkare än så, den fyller hela bröstet, trycker mot skelletet, som en stor inandning som aldrig får andas ut. Hela kroppen fylls av det dova, det som kallas skam. Blicken och kroppsrörelsern försöker verka nonchalanta, försöker visa på stadighet och kontroll. Men inuti kroppen beter sig nervtrådarna som sladdar till hörlurar eller halsband av silverkedjor. Trasslar, slår knut på sig själva, kaos.

Jag vill förändras, bli en bättre människa. En människa utan skam. Jag måste få kontroll över mig själv. Nu gör jag fruktansvärda saker mot min familj och mina vänner. Vem kan älska en sådan människa? inte jag. Jag hatar mig själv. Straffar mig själv, tröstar mig själv. Det som växer då är bara avundsjuka och min kropp.

Allt handlar om kärlek. När jag tänker på min familj och hur mycket jag älskar dom får jag kraft. Kraft att ta tag i mig själv. Visa för mig själv att jag kan vara en männsika av godhet och förnuft. En människa folk kan älska.

Jag vill förändras, lära mig att ta emot kärleken, ge kärleken och på så sätt lära mig att älska mig själv. Man måste älska sig själv för att kunna älska andra.

Småspringer med ett par högklackade svarta stövlar över de gråa kullerstenarna, blickar upp mot de gråa molnen som bildar en spelgelbild av torget och dess ojämna stenar. Gråskalan verkar breda ut sig, färgen som krigar fram i oktober och erövrar alla de andra. De höga stövlarna når nästan upp och möter den svarta parkasen som smeker sig runt kroppen i vinden. Men färgen finns. Modemagasinet. Det används som ett paraply mot duggregnet och framsidan ger den gråa himlen en käftsmäll. Nu vågar också den stickade orange halsduken visa sig bakom kragen och flyger som en drakes svans efter henne.

När jag drömmer. Drömmer jag om hur jag stressar runt en kall höstdag i köpenhamn. En latte i ena handen, ELLE i den andra, skinnhandskar på båda. Påväg från arkitetekturfirman hem till min vindsvåning. Detta liv är möjligt, detta liv kan jag kämpa mig fram till. Bara jag tror på mig själv. Bara jag älskar mig själv. Kloka ord skulle många säga, men saningen är att den enda tanken som faktsikt finns kvar när jag vaknar upp är att detta liv kan jag ha om jag blir smal.

Det är den enda tanken jag har, dag som natt. Det är jag.. Välkommna