Jag har kommit till en punkt i livet då jag känner mig hjälplös. Under de senaste tre åren har jag blivit mer och mer isolerad, byggt upp en mur runt mig som gjort att jag inte pratat med någon om hur jag känner och tänker. jag har alltid varit en "solw your own problems kind of girl" men vissa saker blir allt för stora för att klara av själv.

I min ensamhet har jag utvecklat tankar om hur jag inte räcker till, att jag måste vara perfekt. Gå ner i vikt, ha det perfekt jobbet. Vilket lett till ätstörningar och ett liv byggt på lögner. Inget har blivit bättre av att jag gått in i min egen värld av dieter, vägran att prata med mamma och pappa. Allt har gjort mig till en svagare person inombords men större person i kroppsstorlek. Dessa tankar är också något jag skämst så frunktansvärt för, vilket är anedningen till att jag hållt det för mig själv. Vill inte att någon ska se vilket kaos som döljer sig bakom den putsade ytan.

Allt blir som en ond cirkel. Jag råkar ta ett snesteg och då fallar hela min värld samman, jag känner mig värdelös och tänker att jag lika gärna kan fortsätta på fel bana. Kanke börja om på måndag. DÅ ska mitt nya liv börja. Men sanningen är att det inte finns någon speciell dag då det är bättre att börja. Börja idag, innen du kräver dig ännu längre ner i gropen..

Jag har iallfall börjat prata