Småspringer med ett par högklackade svarta stövlar över de gråa kullerstenarna, blickar upp mot de gråa molnen som bildar en spelgelbild av torget och dess ojämna stenar. Gråskalan verkar breda ut sig, färgen som krigar fram i oktober och erövrar alla de andra. De höga stövlarna når nästan upp och möter den svarta parkasen som smeker sig runt kroppen i vinden. Men färgen finns. Modemagasinet. Det används som ett paraply mot duggregnet och framsidan ger den gråa himlen en käftsmäll. Nu vågar också den stickade orange halsduken visa sig bakom kragen och flyger som en drakes svans efter henne.

När jag drömmer. Drömmer jag om hur jag stressar runt en kall höstdag i köpenhamn. En latte i ena handen, ELLE i den andra, skinnhandskar på båda. Påväg från arkitetekturfirman hem till min vindsvåning. Detta liv är möjligt, detta liv kan jag kämpa mig fram till. Bara jag tror på mig själv. Bara jag älskar mig själv. Kloka ord skulle många säga, men saningen är att den enda tanken som faktsikt finns kvar när jag vaknar upp är att detta liv kan jag ha om jag blir smal.

Det är den enda tanken jag har, dag som natt. Det är jag.. Välkommna