Pirret i magen, härtat som dunkar, springet i benen och den tunga dimman i huvudet som gör en alldeles matt. Berättade jag precis om kärleken? Det skulle jag mycket väl kunna gjort. Men det jag vill egentligen vill prata om är något helt annat. Rastlösheten.

Att springa upp och ner för trappan hela dagen, gå från sovrummet till vardagsrummet till köket och sedan tillbaka. Göra det bara för att tiden ska gå. Då är man rastlös. Man är också uppriven, svag och känner sig värdelös. Varför kan inte jag också få glida in på ett bananskal ibland? Varför måste alltid jag kämpa skiten ur mig för att få någon slags belöning?

Jag saknar skolan, tryggheten, rutinen.