Hjärtat dunkar inte längre, slår inte, bankar inte. Kraften är starkare än så, den fyller hela bröstet, trycker mot skelletet, som en stor inandning som aldrig får andas ut. Hela kroppen fylls av det dova, det som kallas skam. Blicken och kroppsrörelsern försöker verka nonchalanta, försöker visa på stadighet och kontroll. Men inuti kroppen beter sig nervtrådarna som sladdar till hörlurar eller halsband av silverkedjor. Trasslar, slår knut på sig själva, kaos.

Jag vill förändras, bli en bättre människa. En människa utan skam. Jag måste få kontroll över mig själv. Nu gör jag fruktansvärda saker mot min familj och mina vänner. Vem kan älska en sådan människa? inte jag. Jag hatar mig själv. Straffar mig själv, tröstar mig själv. Det som växer då är bara avundsjuka och min kropp.

Allt handlar om kärlek. När jag tänker på min familj och hur mycket jag älskar dom får jag kraft. Kraft att ta tag i mig själv. Visa för mig själv att jag kan vara en männsika av godhet och förnuft. En människa folk kan älska.

Jag vill förändras, lära mig att ta emot kärleken, ge kärleken och på så sätt lära mig att älska mig själv. Man måste älska sig själv för att kunna älska andra.