Jag är avundsjukan själv i mänsklig form. Kan aldrig glädjas åt andras succé, inte låta någon vara lycklig utan att bli svartsjuk. Allt måste bottna i mitt dåliga självförtroende.

Det finns en person. Som varit en av mina bästa kompisar i nästan 10 år. Men nu är jag bara så ledsen och förbannad. Inbillar mig att det är hon som gör dumma saker på rad men det är nog egentligen jag som bara är avundsjuk. Tror att allt beror på att jag är tjock. Alla smala har det så mycket enklare. Varför kommer inte jag in på det stället? Är det för att man måste vara fashion, ha världens längsta och smalaste ben... Så jävla trött på stockholms uteliv. Allting bara handlar om vart man kommer in, om man har rätt stil, om man är smal osv. Vad hände med att bara gå ut för att ha kul. Nu är det bara ångestladdat för mig. Känns som att jag förstör för dom jag går ut med, gör att vi inte kommer in.

Det finns tre varelser som jag kan vara med utan att bli ledsen för att jag är tjockast och fulast. Det är mina två systrar. Båda dom är smala som stickor (varför blev just jag tjock?) men dom är det bästa i mitt liv. Den sista är min katt, vet att jag låter som världens nolla men det är sant. Jag kan vara precis som jag är med dessa tre personer.