Din blick och värmande ögon. Höll fast. Log jag tillbaka? Visade jag? Men du vet nog. Hoppas du vet. För jag orkar inte kämpa mer, vill inte bli besviken. Det är allt så abstrakt, hur du känner. Finns jag överhuvudtaget för dig? Hur skulle du kunna gilla mig? Mig och min dubbelhaka.

Jag bryr mig inte om vad andra tycker om dig. Orkar inte tro, vill inte tro. Bryr mig inte om vad de säger om dig. Men vad jag faktiskt bryr mig om är vad hon tycker om mitt intresse. Bryr mig om vad hon inte säger, tystnanden, vad hon antyder. Att jag gillar dig, det gillar hon inte. Varför?

Nästa steg? Måste finnas fler steg. Får inte vara slut här. Ge mig bekräftelse.

Minns ögonblicket. Rösten, intensiteten i dina ögon, leendet, fräknarna, det rufisga håret, stickade fula mössan, söta chamiga mössan. Glömmer inte. Hur du kommer tillbaka till bordet, där jag sitter, tittar på mig, ler och sätter på dig mössan, förklarar varför du måste gå. Kärlek strömar genom mig, eller är det spriten som får mig att känna, tro och hoppas?

Måste finnas något mer. För så som jag minns sa inte din blick stop, stanna. Den får mig fortfarande att vibrera i bröstkorgen. För mig finns det mer, mer av kajsa att ge dig.