Funderat mycket över gårdagens besök på ätstörningskliniken. Men jag vet faktiskt inte vad jag känner eller ska skriva. När jag gick därifrån var jag som upplyst. Traskade omkring i stan och log för mig själv, ett behagligt lugn låg över mig som en slöja. Kuratorn var klok och jag hade tagit åt mig det hon sagt. Det handlar om att vara jag, och vara okej med det. Inte försöka vara någon annan, inte försöka eftersträva ideal för det är inte jag. Jag är unik och är det inte vad hela mänskligheten går ut på? Att vi alla är olika och unika. Lever bäst gör man ifall man låter det unika i sig själv få synas och tycka om det.

Men. Så fort jag kliver innanför ytterdörren så är allt som vanligt igen. Hennes ord är som bortblåsta och jag fortsätter på morgonens hetsätning. Försöker styra det åt rätt håll genom att börja äta vanligt. Som kuratorn så, en varierad kost ger inga begär. Så jag sätter igång och lagar vanligt mat. Detta resulterar i en eftermiddag  med magknip och diarre. Fibrerna som spökar. För att få koll på magen ska jag nu utesluta laktos, gluten och fibrer. Samtidigt försöka äta hyfstat nyttigt. Ni kan ju räkna ut hur många livsmedel som finns tillgängliga då...

Jag är tillbaka på gamla spåert igen. Det är som förmiddagen på kliniken inte existerat. Mat och vikt är åter igen allt jag tänker på. Men samtidigt säger jag det med en smula hopp. Om att hjälp är påväg. Och det kan inte bli värre än vad det är i nuläget. (+ att jag hittat ett brödrecept helt utan fibrer oh fullkorn ch onyttigt vetemjöl)