Kände det på mig igår. Var inte lika taggad som jag brukar. Suktade efter allt annat en att hålla en diet. Lyckades ändå ta mig igenom hela dagen, åkte och tränade men sen va jag körd. Surplade i mig en massa soppa, 3 tunnbröd och chips... Allt i smyg, allt åt helvete. Vägning med prefection imorgon och jag kommer ha gått upp. På två dagar har jag gått upp från 66.9kg till 70.5kg. Kanske är det dags att inse att detta inte funkar? Fast det funkar ju fantastiskt bra om jag bara kan hålla mig. Nu vet jag också vad som händer ifall jag bara svullar en dag. Snälla, låt mig klara detta. Jag skulle göra vad som helst för att få vara smal tills i sommar. Menar verkligen vad som helst!! Nu blir det träning och gömma sig hemma i en vecka.

Måndag morgon. Jag hade kunnat vara nere på 66kg idag. I söndags vaknade jag nämligen på 66.9kg. Kände mig lycklig då. Men bakisdag leder så lätt till svull. Så vaknade idag stället på 69.1kg!!!!!! Är helt utblåst i huvud och kropp. Dels av trött men framförallt av besvikelse. Visst var det inte svull att jämföra med tidigare hetsätningsattacker, men det ledde ändå till + 3kg! På en kväll! Nu sitter jag här, utan varken text att läsa upp eller kropp av vilja visa upp. Värdelös. Känner mig verkligen värdelös. Men nu vet jag vad svull leder till. En hel veckas kämpande förjäves. Kunde inte plugga igår då jag var bakfull som ett levande lik och allt jag tänkte på var macka efter macka som jag åt.

Men nu får vi tänka positvit. En ny vecka. Nya mål. Nya nergångar. Och inget svull i helgen! Ska göra en veckoplanering.

Morgonvikt: 68.7kg. Det går neråt, sakta men säkert?
Filmkvällen igår gick super. Vart inte hos supersmalisen utan hos tjockisen. Så nötter och popcorn stod uppdukat. Lyckades hålla mig till några få nötter och mineralvatten. Då mådde jag bra. Innan jag stack iväg igår åt jag två ägg med skinka istället för en nutrilett. Dom är så fruktansvärt dyra så har inte råd att dricka två per dag. Får försöka äta ägg när jag är hemma och nutrilett när jag ska iväg någonstans. Men det är just när man lagar mat som hetsätningen kan komma igång. När man står i köket och ska samla ihop till en måltid... Men jag ska klara det! Finns inget som heter utan kontroll längre. Jag ska ALLTID ha läget under kontroll!

Idag vart det omelett med skinka till frukost. Lunchen får bli två kokta ägg då. Sen ska jag iväg och träna vid 15.00 och ikväll hem till en kompis. Hon ska ha våffelkväll men har sagt att jag ska äta hemma och kan komma och mysa sen. Till familjen säger jag att jag äter hos kompisen. Då kan jag dricka en nutrillet i mitt rum innan jag sticker iväg! Planerat in i de minsta detalj!

                               Tänk om någon får reda på den mörka hemlighet som vilar bakom mina läppar.

Svett, magvärk, hemska tankar fyllde min natt. Inte blev det många timmars sömn. Vaknade upp med dåligt blodsocker så kunde inte åka och träna. Sitter här och väntar på att det ska stabillisera sig. Detta resulterar i att jag inte kan styrketräna idag (vill inte göra det på efermiddagen då det är så mycket folk). Får därför bli jympapass ikväll och styrka imorrn. Sitter nu och smuttar på en nutrilett cappucino, helt okej. Snart kommer kusinen med lilla bäbisen. Orkar inte vara hemma då och ta emot dom. Så det blir nog en runda genom stan innan träningen vid 19.00. Innan den ska jag slurpa i mig en nutrilett choklad.

Höll på att glömma det viktigaste. Jo, det verkar som att min teori i tidigare inlägget stämmer. Vågen stod imorse på 70kg. Försöker inbilla mig att det är vattenkilo och att de ska försvinna hyfsat fort... shiiiiit

Efter tre dagar med ständig hetsätning mår jag sämre än någonsin. Har gjort ett matschema som jag måste följa. Här är ett litet utklipp:

 

Din blick och värmande ögon. Höll fast. Log jag tillbaka? Visade jag? Men du vet nog. Hoppas du vet. För jag orkar inte kämpa mer, vill inte bli besviken. Det är allt så abstrakt, hur du känner. Finns jag överhuvudtaget för dig? Hur skulle du kunna gilla mig? Mig och min dubbelhaka.

Jag bryr mig inte om vad andra tycker om dig. Orkar inte tro, vill inte tro. Bryr mig inte om vad de säger om dig. Men vad jag faktiskt bryr mig om är vad hon tycker om mitt intresse. Bryr mig om vad hon inte säger, tystnanden, vad hon antyder. Att jag gillar dig, det gillar hon inte. Varför?

Nästa steg? Måste finnas fler steg. Får inte vara slut här. Ge mig bekräftelse.

Minns ögonblicket. Rösten, intensiteten i dina ögon, leendet, fräknarna, det rufisga håret, stickade fula mössan, söta chamiga mössan. Glömmer inte. Hur du kommer tillbaka till bordet, där jag sitter, tittar på mig, ler och sätter på dig mössan, förklarar varför du måste gå. Kärlek strömar genom mig, eller är det spriten som får mig att känna, tro och hoppas?

Måste finnas något mer. För så som jag minns sa inte din blick stop, stanna. Den får mig fortfarande att vibrera i bröstkorgen. För mig finns det mer, mer av kajsa att ge dig.

Mitt sociala liv balanserar på en skör tråd. Inte ens mina närmsta vänner känner jag mig trygg i. Tycker alla att jag är en nörd? en fegis. Så känns det. Som att de tittar rakt in i mig, ser allt som gömmer sig inom mig. Nervositeten, ångesten och självföraktet. Vill du vara vän med mig fast jag inte är social? framgångsrik? Trygg? Vill du... vågar du?

Funderat mycket över gårdagens besök på ätstörningskliniken. Men jag vet faktiskt inte vad jag känner eller ska skriva. När jag gick därifrån var jag som upplyst. Traskade omkring i stan och log för mig själv, ett behagligt lugn låg över mig som en slöja. Kuratorn var klok och jag hade tagit åt mig det hon sagt. Det handlar om att vara jag, och vara okej med det. Inte försöka vara någon annan, inte försöka eftersträva ideal för det är inte jag. Jag är unik och är det inte vad hela mänskligheten går ut på? Att vi alla är olika och unika. Lever bäst gör man ifall man låter det unika i sig själv få synas och tycka om det.

Men. Så fort jag kliver innanför ytterdörren så är allt som vanligt igen. Hennes ord är som bortblåsta och jag fortsätter på morgonens hetsätning. Försöker styra det åt rätt håll genom att börja äta vanligt. Som kuratorn så, en varierad kost ger inga begär. Så jag sätter igång och lagar vanligt mat. Detta resulterar i en eftermiddag  med magknip och diarre. Fibrerna som spökar. För att få koll på magen ska jag nu utesluta laktos, gluten och fibrer. Samtidigt försöka äta hyfstat nyttigt. Ni kan ju räkna ut hur många livsmedel som finns tillgängliga då...

Jag är tillbaka på gamla spåert igen. Det är som förmiddagen på kliniken inte existerat. Mat och vikt är åter igen allt jag tänker på. Men samtidigt säger jag det med en smula hopp. Om att hjälp är påväg. Och det kan inte bli värre än vad det är i nuläget. (+ att jag hittat ett brödrecept helt utan fibrer oh fullkorn ch onyttigt vetemjöl)

Nu börjar nervositeten smyga sig på. Hur ska det gå? Kommer jag få någon hjälp? Tänk om jag stöter på någon jag känner där inne. Vad säger man då? Heeej, jag hetsäter! Åt 10 mackor till frukost och är tjock som en gris!.. Stämmer, jag åt 10 mackor till frukost. Har legat med lågt blodsocker hela natten, kanske kan det vart de som får än att tappa kontrollen. Jag vill ha hjälp NU! Klarar inte mer. Har inga kläder som passar. Kommer aldrig bli smal, aldrig... Kollade vad jag vägde förra året vid denna tidpunkt. 63!! Hur lyckades jag då.. FAN FAN FAN FAN

Ska berätta allt. Inte ljuga för kuratorn. Enda sättet. Shit, jag skakar. Så arg är jag på mig själv.

Jag fick håll ikväll. För första gången på flera månader. Inte var det för att jag vart ute och sprungit. Utan därför att jag ätit så mycket. Har magsmärtor värre än allt annat, illamående, maten ligger och trycker i halsen. Hur kan man driva sig själv till att må så eländigt?! Och det är ingeting att jämföra hur jag mår psykiskt efter en urspårning. Jag vill dö.

Skiter i ifall jag inte går ner i vikt. Bara jag blir av med denna ätstörning. Hetsätning är det hemskaste som finns. JAG HATAR DET, JAG HATAR MIG! Allt jag drömmer om går i kras, all tid och energi jag lägger ner på att försöka gå ner i vikt är totalt bortkastad. 

Nu måste jag isolera mig i flera dagar. Kan inte träffa någon. Inte visa mig när jag ser ut såhär. Inte innan svullnanden gått ner och vattenkilona är borta. En kväll kan första en hel vecka, ett liv. En macka blir till fler och fler. En Kajsa blir till ett okontrollerarbart fetto. Jag tappar allt. Mig själv, min tro och mitt hopp, min familj och mina vänner, min kapasitet till att vilja leva. Kunna leva.

Fan vad jag mår dåligt. Magen sprängs snart på riktigt. Det brusar i huvudet, munnen är torr, bränner i halsen. Hjärtat blixtrar till. Kanske är jag påväg att få en hjärtattack? Ge mig en hjärtattack för jag orkar inte mer.

Let me hold you. For the last time. It's the last chance to feel again. But you broke me. Now I can't feel anything. When I love you. It's so untrue. I can't even convince myself. When I'm speaking. It's the voice of someone else. Oh it tears me up. I tried to hold but it hurts too much. I tried to forgive but it's not enough. To make it all okay. You can't play on broken strings. You can't feel anything. That your heart don't want to feel. I can't tell you something that ain't real. Oh the truth hurts. A lie is worse. I can't like it anymore. And I love you a little less than before. Oh what are we doing. We are turning into dust. Playing house in the ruins of us. Running back through the fire. When there's nothing left to save. It's like chasing the very last train. When it's too late. But we're running through the fire.

Let me hold you for the last time. It's the last chance to feel again...